KOLLEKTION
damast
Efter en månad i Rom var jag på väg hem, men jag hade för avsikt att stanna till ett par dagar i Berlin. Låt oss kalla det en inspirationsresa, men i själva verket handlade det nog om en slags inre resa. Det var inte första gången. Att resa var en passion som urholkade ett arv jag hade fått några år tidigare. Men jag inbillade mig att det var till nytta för min personliga utveckling. Jag delade kupé med en äldre stilig man, kostymklädd och tystlåten och en ung färgstark kvinna som gjorde mig nyfiken. Det fanns en självklarhet i hennes närvaro. Hon pratade om sina möten med konstnärerna Paul Klee och Vassilij Kandinsky. Och hennes samarbete med Marcel Breuer som hade grundat Bauhausskolan några år tidigare. De hade gjort en stol tillsammans som de kallade ”The African chair”.
Hon var på väg tillbaka till skolan efter en period i Toscana tillsammans med två schweiziska väninnor. Hon berättade att de tjänat sitt uppehälle genom att måla porträtt av italienska bönder. Hennes namn var Gunta och hon var lärare i textilhantverk. Hon tog fram en tummad bok och visade mig sina skisser på textilmönster och berättade att hon strävade efter enkelhet. Rena linjer, men samtidigt kraftfullt och kaxigt expressivt.
Färgerna väckte mina minnen från en tidigare resa till Peru och mötet med indiankvinnorna som växtfärgade sina garn i klara färg. Jag kommer ihåg att jag slogs av likheterna med det svenska kurbitsmåleriet. Finns det en universell tankevärld funderade jag medan vi delade en flaska vin. Glas fanns inga, men vad gjorde det, att dricka direkt ur flaskan kändes på något sätt befriande, precis som tiden vi reste i, freden och drömmarna om framtiden.
Hon berättade om Kandinsky och hans sökande efter andlighet i konsten och hur han översatte Beethovens femma till grafiska mönster. Hon berättade om första världskriget och sitt arbete med Röda korset som volontär och hur hon tog vara på varje ledig stund för att skissa på mönster, teckna och skriva dagbok.
Jag slumrade till tonerna av ett dragspel och en man som sjöng sånger av Bertolt Brecht och Kurt Weil i nästa kupé. Jag vaknade av att tåget stod still, jag var ensam kvar i min kupé. På sätet mitt emot låg Guntas skissbok. Jag sprang ut i korridoren, precis när tåget började rulla vidare mot Berlin. På perrongen stod mannen i kostym och vinkade, Gunta såg jag inte till. Några år senare fick jag höra att hon hade flyttat till Österrike med sin man. Skolan hade lagt ner på order av den tyska regeringen. Jag undrar om det blev något av hennes mönster som jag fortfarande har mig nära.